Nyklassicismens förnuft och romantikens flyende räcker inte till för att ge uttryck för 1:a världskrigets fasor och människans rotlöshet i maskinernas tid. Inom konstvärlden växer DADA-rörelsen fram. Makt, vetenskap, konventioner och normer ifrågasätts och blottläggs genom experiment, humor och provokation. Vid uppträdanden i cabaret-form kombineras musik, scenografi och poesi i märkliga uttryck genom bl a två av grundarna Hugo Ball och Tristan Tzara. Inom bildkonsten undersöks maskinestetik och krigets fasor i stället för stilleben och landskap. Fabrikstillverkade objekt kombineras och sätts samman på ett irrationellt sätt, så att de framträder i ett nytt ljus.

Syftet med konsten inom DADA är inte att söka skönhet utan att vaket fråga vad saker är eller kan vara och utforska vad det innebär att vara människa, om identitet och värderingar. Ja, det är början på den moderna, konceptuella konsten. Vad har DADA-rörelsen för beröringspunkter med arkitektvärlden under den här perioden? Inom arkitekturvärlden söker man också nya uttryck och roller och arkitekter umgås i konstnärskretsar.

Adolf Loos är flitig skribent och debattör. 1908 hade han skrivit den numer berömda texten ’Ornament and Crime’ där dekoration jämställs med tatueringar, som han menade endast brottslingar bar. Efter en kontroversiell karriär i Wien flyttar han till Paris 1924 och får flertalet uppdrag av framstående kulturpersonligheter. Det enda som uppförs är ett hus åt Tristan Tzara, nota bene. Loos bostäder utgår från idén om en privat sfär och intrikata rumsliga samband, medan exteriörens representativa roll avfärdas. Paradoxalt nog har just Tzaras hus en mer formell, symmetrisk fasad mot gatan, Loos abstraherade fasadritningar av Haus Rufer från 1922 betecknar bättre detta förhållningssätt.

Det finns ett stort behov av idrottshallar, men på många ställen finns ett överskott av parkeringsplatser. Den insikten utgör grunden för Gatuns utvecklingsprojekt: en idrottshall som står på pelare över befintlig parkeringsyta – yteffektiv, hållbar och med potential att stärka platsens identitet.

I en tid när vi måste tänka smartare kring markanvändning visar detta projekt hur oanade resurser kan aktiveras – utan att kompromissa med vare sig kvalitet eller klimat. Genom smart användning av befintlig mark skapas nya möjligheter för både idrott och sociala möten, samtidigt som projektet visar vägen för cirkulär arkitektur med låg klimatpåverkan.

Hallen rymmer allt från sport till sociala evenemang och fungerar som en ny samlingspunkt – en plats där rörelse, gestaltning och gemenskap möts. Med kanalplast i den övre fasaden släpps dagsljuset in i hallen, och på kvällstid förvandlas byggnaden till en varm ljuslykta i stadsrummet. Den målade nedre fasaden kan anpassas efter platsens karaktär och träets ribbverk tillför en taktil och robust karaktär som knyter an till omgivningen.

För mig är bastun mer än ett varmt rum – det är en plats där tid och tempo förändras. Vissa sinnesintryck förstärks medan andra får kopplas ner för en stund när man träder in i ett universum av värme, stillhet och närvaro. Porerna öppnar sig, andningen blir djupare – och så även samtalen.

Ett bastubad kan ta formen av såväl rutin som ritual. När bostadsrättsföreningen gav klartecken till att bygga en bastu i lägenheten skapade jag min egen oas i vardagen, men jag går också gärna ner till Vintervikens flytande bastu som medlemmarna tar hand om tillsammans. I sådana gemensamma utrymmen råder en stillsam hänsyn som utgör en viktig del av bastukulturen.

På studieresor till Finland introducerar jag arkitektkollegor, beställare och studenter till olika typer av bastur. Vid Hvitträsk kan man uppleva nationalromantisk arkitektur signerad Gesellius, Lindegren och Saarinen, som toppas med bastubad i en timmerstuga där värmen varvas med dopp i den spegelblanka sjön.

Det är tydligt att intresset för bastun växer. Allt fler söker upplevelsen av kontraster: hetta och kyla, mörker och ljus, stillhet och gemenskap. I Gatuns nyvunna projekt vid Lidingö brostrand vill vi skapa en helhetsupplevelse där bastubadets magi får utrymme att blomma året runt, och som även inkluderar mat och dryck. Förtäringen intas förstås utanför bastun – allt annat är barbariskt.

Det finns två historiska skönhetsideal inom arkitekturen – det klassiska och det pittoreska. Föreställningen om det pittoreska formulerades i 1700-talets England och är således samtida med ny-klassicismen. Det uppstod som ett nytt sätt att se på omgivningen, ett bildmässigt seende. Konstnärer likväl som turistande överklass tog sig till norra Englands och Skottlands böljande landskap, många inspirerade av Wiliam Gilpins ’Observations on the River Wye’. Genom särskilda kompositioner skulle det vilda tämjas.

En pittoresk komposition byggs upp av tre element: en förgrund oftast bestående av träd, som ramar in motivets centrala del av böljande fält eller en ringlade vattenspegel, och mot fjärran horisonten eller bergsformationer som tonar ut i ett disigt ljus. En pittoresk komposition bildar en varierad men harmonisk helhet. I samma anda utvecklades trädgårdskonsten. Naturupplevelser iscensattes genom snirkliga passager, kontrastverkan mellan öppet och slutet, nära och fjärran, kompletterat med inslag av broar, ruiner och paviljonger som blickfång och berättelser. Miljön var tillrättalagd, men inte abstraherad till geometri som i barocken.

Om klassisk skönhet är symmetri, harmoni och perfektion, så är det pittoreska asymmetrisk, oregelbunden och mer tillåtande. Om det klassiska har sitt ursprung i templet, ett uttryck för den gudomliga ordningen och makten, så utgår det pittoreska från en lantlig idyll, från människan och livet. Ja, en annan regel för en pittoresk komposition är att perspektivet ska vara från ögonhöjd.

Vi hoppas att sommaren har varit skön! Tidigare har vi skrivit en del om städers gröna omställning både vad gäller att plantera mer och om skiftet bort från bilen som det primära. Jag passade i somras på att besöka två städer i förändring.

Paris dynamik har radikalt förändrats med ökad grönska, cykelstråk och att kunna få bada i Seine. Härligt att det gäller både stora boulevarder såväl som helt vanliga kvartersgator som ställts om till gröna stråk med plats för kommunikation och interaktion. För visst känns det trevligare att sätta sig och fika på en gata som kantas av planteringar snarare än parkeringsplatser.

Detta år präglas av fler med diskreta öronsnäckor och fler i uniform som säkerställer vår och i synnerhet politikernas trygghet. Men fortfarande är det så att man då och då flanerar nedför en gränd, axel mot axel med en tidigare minister eller över en soppa börjar prata regional bostadsförsörjning med en som visar sig vara just den ansvarige politikern.

Framåtanda

Fler vill göra skillnad både inom den gröna omställningen och med hur processer organiseras. Gröna omställningen är akut. Det räcker inte att bara följa lagkraven, då kommer vi med stor sannolikhet passera 1,5 graders-målet. Därför vill vi och många andra se över material samt hur vi bygger och vad som ska byggas.

Processer i omställning

Både myndigheter och kommersiella aktörer pekar på vikten av att öka tempot. Båda parter öppnar för att göra piloter, testa, utvärdera och skala upp de som lyckas. Men också att se de som lyckas mindre bra som vågade steg i en lärandeprocess. Att ta med klimatpåverkan som en del av kalkylen känns som en självklarhet.

Gemenskap

Vi deltog i ett rundabordssamtal om gemenskap och bostadsbyggande. Hur stärker vi känslan av gemenskap när vi uppför nya stadsdelar? Har vi råd att inte skapa goda utrymmen och platser för gemenskapsliv?

Det här ska inte bli en stilexposé. Vad vi söker är tongivande föreställningar om vad som gör arkitektur vacker, eller hur man ska förhålla sig till skönhet som kvalitetsbegrepp. John Ruskin var en inflytelserik konst- och arkitekturkritiker i 1800-talets England. I böcker som “The Poetry of Architecture”, “Seven Lamps of Architecture” och “The Stones of Venice”, skrivna mellan 1837-1853, lägger han förvisso en idémässig grund till det som ska bli Arts and Crafts-rörelsen i England och Nationalromantiken i Norden. Genom noggranna iakttagelser, uppmätningar och utsökta teckningar försöker han härleda skillnaden mellan bra och dålig arkitektur.

Arkitekturen har två förtjänster oavsett stil, menar Ruskin, skönhet och styrka. Å ena sidan ska den åstadkomma något, ett praktiskt syfte som att bära, skyla eller skydda med sin styrka enligt fysikens lagar. Ett byggnadsverks konstruktion är ett uttryck för intelligensen hos de människor som uppfört det, utifrån deras givna förutsättningar. Skönhet, å andra sidan, är för Ruskin, en fråga om dekoration. Och dekorationen ska på samma sätt uppskattas mindre för dess utsökthet i sig och mer för den tillgivenhet som ligger bakom den. En byggnads styrka, dess konstruktion och funktion, ska lösas så enkelt som möjligt och inte överdimensioneras. Dekorationen ska vara livfull, uppriktigt menad och appliceras på rätt delar. Dekorationen ska vara ett autentiskt uttryck för den kultur som uppför byggnaden, därav dess skönhet. 

Städer över hela Europa ställer om – från bilberoende till mobilitet i mänsklig skala. För fastighetsutvecklare är det inte längre en nischad trend, utan ett strategiskt skifte som påverkar platsens attraktionskraft, värdeskapande och hur man möter investerares förväntningar inom hållbarhet. Att planera för gång-, cykel- och kollektivtrafiknära miljöer är idag en integrerad del av ett starkt ESG-arbete – miljömässigt, socialt och affärsetiskt.

Syftet med en stor del av dagens mobilitetssystem har länge varit att tillgodose bilens behov, snarare än att värdera människors faktiska möjligheter till förflyttning. Men vad händer när vi släpper bilen som norm – och istället sätter närhet i centrum? Då öppnas möjligheter till ökad interaktion, inkludering och levande stadsrum. Vägar som tidigare utgjort barriärer kan skifta karaktär till att bli platser för rörelse, handel, vardagsliv och möten.

EONs nya ackumulatortank i Örebro har fått bygglov. Som en del av urbaniseringen ser vi hur staden breder ut sig och närmar sig tidigare avskilda industriområden – och samtidigt hur stadens behov av robust energiinfrastruktur växer. Tekniken behöver inte döljas – men den måste integreras och utformas med hänsyn till sin omgivning. Det handlar om att skapa platser där teknikens närvaro förstärker, snarare än stör, upplevelsen av en attraktiv livsmiljö.

Frågan om robusta energisystem är inte längre enbart en miljöfråga. En utspridd infrastruktur, där energin kan lagras lokalt, gör våra samhällen mer resilienta – både vid krig, kriser och andra störningar. Ackumulatortankar spelar en viktig roll i hållbara energisystem genom att lagra värmeenergi och balansera produktion och efterfrågan. I takt med att energianläggningar uppförs närmare där människor bor och verkar, behöver tekniken inte bara vara effektiv – den måste också samspela med sin omgivning.

Danderyd Centrum är i förändring – men den nya fasaden tar inte avstånd från det gamla. När 70-talsdelen nu får ny gestaltning har vi på Gatun Arkitekter, tillsammans med Skandia Fastigheter, valt att återbruka i stället för att ersätta.

De ursprungliga plåtkassetterna som suttit sedan 70-talet visade sig vara i gott skick. Gatun initierade att återbruka de befintliga fasadplåtarna istället för att byta material. Kassetterna saneras och tilläggsisoleras för att få nytt liv genom en omsorgsfull kulörsättning i tre nyanser av grönt. Målet var att hitta levande kulörer med ett djup som ger skiftningar beroende på årstid, ljusförhållande och väderstreck vilket krävde otaliga provplåtar.

Hur landar världens största skivbolag i en 100 år gammal marknadshall för boskap? Vi har året på oss att visa exakt hur, när Universal Music Group flyttar in i en av Slakthusområdets mäktigaste hallar.

Under hösten blev det klart att Universal Music Group flyttar in i Slakthusområdet och vi kan stolt berätta att man valt Gatun som inredningsarkitekter tillsammans med Jägnefelt Milton. Vi arbetar nu med design och projektering av detta mycket speciella projekt som parallellt med att vara ett otroligt ambitiöst inredningsuppdrag är ett lika inriktat antikvariskt projekt.

Det gångna året har tydligt visat vilket behov vi har av robusta strukturer för vatten och avlopp, samt bristen på att inom politiken tänka långsiktigt och över blockgränser. Gnesta kommun satsar på ett nytt vattenreningsverk som ska klara av 2045 års krav och med möjlighet till expansion. Vi har delat upp byggnaden i tre olika volymer och gett dem en sammanhållen inramning med referenser till klassisk industriarkitektur: en sågtandad rödbrun tegelbyggnad, en större volym med gröna spaljéer och en växtbeklädd lägre volym. Se mer av projektet här.