Perspektiv och nyheter
Till minne av Herbert Scheiwiller
Under sommaren har en av kontorets grundare, Herbert Scheiwiller, gått bort efter en tids sjukdom. Herbert blev 87 år.
Han lockades till Sverige från Schweiz på 1950-talet av idén om folkhemmet. Han jobbade bl a hos Ralph Erskine och Lennart Bergström. Hos Lennart Bergström blev han partner 1986 och vd 1991. 1996 grundade han tillsammans med några medarbetare Scheiwiller Svensson arkitektkontor, som sedermera bytte namn till Gatun arkitekter. En vinst i tävlingen om att samordna konstnärliga utbildningar till dåvarande konstfack i Gärdet under Herberts ledning gav kontoret en bra start. Herbert var vår första vd 1996-2001.
I minnesord i DN från 5 augusti har medarbetare fångat Herberts person på ett fint sätt: Alltid optimistisk och besjälad av en idé, likt en tornado som fick medarbetare och beställare att entusiastiskt utveckla spännande projekt, alltid med människan i fokus.
Saknaden är stor.
Herbert efterlämnar sin hustru Gun och barnen Simon, Oskar och Hanna, barnbarn, släkt och vänner i Sverige och Schweiz.
Nya Danderyds Centrum
Nu händer det! Mörby centrum har blivit Danderyds centrum. Ett stort steg i utvecklingen av en av de viktigaste knutpunkterna för handel, service, vård och kommunikation i norra Stockholm.
Vi på Gatun är glada och stolta över vår insats i utvecklingen av Danderyds centrum. Enkelt, elegant och effektivt, det har varit visionen för projektet ända sen starten för flera år sedan. I den andan har vi moderniserat butiksytor, kontor, galleriagångar, och tekniska system. Det har skapat grunden för en bättre upplevelse, samt framtida flexibla hyresgästanpassningar för både kommersiella lokaler och kontor.
Tillsammans med fastighetsägaren Skandia och kommunen har vi lyft platsens historia och dess kvaliteter för den moderna staden.
Den nya glastillbyggnaden som höjer sig över Mörbyplan skapar en ny och tydlig entré för både centrum och tunnelbana. En knutpunkt som förbinder centrum med omgivande torg och bidrar till en upplyst och säker plats där kommunikationer, handel och människor möts.
Alla möjligheter till återbruk har varit en viktig del i projektet. Därför har tex fasaden mot E18 fått nytt liv genom att befintliga fasadkassetter har tagits ner, tilläggsisolerats och sedan förnyats genom ny kulör och integrerad belysning.
Danderyds centrum är ett fint exempel på hur arkitektur kan bidra till att utveckla värdet av kommersiella fastigheter genom att förbättra service och upplevelse på en plats som många människor använder varje dag.
Från 119 till 115
Under sommaren gick flyttlasset – inte särskilt långt, men till något helt nytt. Efter många år på Åsögatan 119 har vi flyttat några portar bort, till Åsögatan 115.
Efter 30 år på maltvinden har vi flyttat till det gamla lönekontoret. Vår nya lokal är en tidigare direktionsvåning på 275 kvadratmeter, med generöst dagsljus och gott om plats för både arbete och samtal. När möjligheten dök upp kändes den svår att motstå. Lokalen är som gjord för att mötas i – något som passar oss och vårt sätt att arbeta.
Har du vägarna förbi är du varmt välkommen in på en kaffe.
Med nya perspektiv in i sommaren
Nu när Almedalsveckan är över vill vi passa på att önska en riktigt skön sommar – och tacka för alla inspirerande möten, samtal och tankeväckande frågor.
Det är ofta när vi vågar kasta oss in i nya perspektiv som de mest intressanta idéerna uppstår. Ett av de teman som återkom under veckan var just djärvhet – modet att pröva nya arbetssätt, experimentera och skapa snabbare återkoppling för att möta de förändringar som väntar.
Samtidigt känns det glädjande att hållbarhet åter tar en självklar plats i samtalet. Inte som en motpol till robusthet och resiliens, utan som en del av samma helhet. För oss handlar det om att skapa byggd miljö som håller över tid – för människan, platsen och samhället.
Vi tar också med oss många givande diskussioner om praktiknära forskning, arkitekturens roll i samhällsutvecklingen och vikten av att fortsätta förena olika perspektiv. Det är uppmuntrande att möta så många som både ser utmaningarna och samtidigt vill bidra med konstruktiva lösningar.
På bara några dagar hann vi samtala om allt från idrottshallar, äldreboenden och kontor till nya byggregler, urbana samband, skyddsrum och cybersäkerhet. Bredden på frågorna säger något om vår samtid – men också om arkitekturens möjlighet att knyta samman människor, platser och framtid.
Vi på Gatun önskar dig en riktigt fin sommar!
Desorientering
En av vår tids mest inflytelserika arkitekter är Rem Koolhaas. Liksom Venturi och Scott Brown startar han sin arkitektoniska gärning med arkitekturhistorisk forskning och analys av sin samtid, manifesterat och publicerat i bokform. Deliriuos New York ges ut 1978, som ett ”manifest i efterhand” för det kapitalistiskt drivna stadsbyggandet i USA. Medan modernismen teoretiseras konstnärligt och politiskt i Europa får de tekniska landvinningarna fullt utlopp på andra sidan Atlanten.
Koolhaas belyser nöjesparken Coney Island, skyskrapans utveckling, och det urbana komplexet Rockefeller Center. Gemensam drivkraft tycks vara människors törst efter nöje, som när allt koncentreras leder till intressanta och absurda situationer där tid och rum sammanblandas som i ett delirium. Hissen, elektriciteten och telegrafen är början på den moderna människans desorientering. Det skapas en kultur av trängsel. I en skyskrapa ligger en ostronbar i boxningsklubbens omklädningsrum, på Coney Island är badstranden upplyst för nattbadare och i Rockefeller Center samsas konst, underhållning och konsumtion.
Under 1980-talet producerar Koolhaas kontor OMA flertalet nydanande tävlingsförslag baserat på iakttagelserna från USA om syntetiska kvalitéer, desorientering och täthet, överfört till ett europeiskt sammanhang. I Europa slås han av en världsfrånvänd stadsbyggnadsdebatt där en återgång till den historiska stadsstrukturen tycks vara svaret på allt. På så sätt förbises den moderna världens avgörande aspekter som skala, mängd, teknologi, programförutsättningar -behov som skiljer sig från historiska ideal. OMA:s arkitektur är polemisk och ska visa att det moderna kan samsas med den historiska stadskärnan. Genom att överge pretentioner om harmoni och helhet, menar Koolhaas, kan motsättningarna som söndrar stadskärnan vändas till en ny kvalitet. Låt kontrasterna tala och bejaka det oförutsedda.
Från 1990-talet och framåt expanderar OMA:s verksamhet och många komplexa projekt har genomförts över hela världen. Samtidigt som Koolhaas har ridit på globaliseringsvågen de senaste trettio åren beskriver han redan 2001 kritiskt resultatet av periodens alla shoppinggallerior, flygplatser och kontorsmiljöer som ”junkspace”. Skräprum är oändliga interiörer, en existens av mekanisk ventilation, sprinkler, varmluftsridåer, rulltrappor, tunna blanka stenskivor, rörelsefogar, ständiga ombyggnationer, skräpmat. Väggar har ersatts av tunna kromade partier och konstruktionen är dold. Inredning byts ut likt scenografier för varje pjäs. Ja, det är svårt att finna spelrum för skönhet i dessa sammanhang.
Uppgradering av Glashusets trapphus
I fastigheten Skotten 6, även kallad Glashuset, i korsningen Kungsgatan–Drottninggatan har Gatun, på uppdrag av Axfast, genomfört en uppgradering av ett kontorstrapphus. Byggnaden ritades av bröderna Erik och Tore Ahlsén under åren 1955–59 och belönades med Kasper Salin-priset 1963. Fastigheten präglas av enkel geometri uppbyggd av glasfasader indelade med tunna stålramar. Under 1990-talet byggdes huset invändigt om till lokaler för mindre företag och skiftade funktion från handel till kontor. I samband med ombyggnaden sattes den helglasade trapphusfasaden mot Kungsgatan delvis igen.
– Vi såg en stor potential i att med enkla men effektfulla grepp åter lyfta fram trapphusets ursprungliga själ – dess detaljer, material och kvaliteter från uppförandetiden, som i den senare omvandlingen från handel till kontor kommit i skymundan. Genom ett medvetet och precist arbetssätt har vi fokuserat på att förstärka entréns närvaro mot gatan, framhäva de autentiska originalmaterialen och tillföra ytskikt med en rik materialitet som knyter an till byggnadens historiska karaktär. Resultatet är en miljö där dåtid och nutid samspelar och förstärker varandra och ger byggnaden en identitet mot Kungsgatan den hittills saknat, säger Martin Lundin, arkitekt på Gatun.
En mörkblå färgskala i tre kulörer, tillsammans med geometriska målningar, framhäver trapphusets skulpturala form. Samtidigt ges befintliga material, såsom jämtländsk kalksten och socklar av polerat rostfritt stål, en tydligare närvaro.
I entrérummet har en två våningar hög träintarsiavägg huvudrollen. Med träets värme och med mönster förankrat i 1950- och 60-talsmodernismens lätta geometrier, fungerar väggen inte enbart som ett dekorativt element, utan är även en del av den rumsliga kompositionen. Den utgör ett gestaltningsgrepp där materialitet, hantverk och skala samverkar och fördjupar rumsupplevelsen av passagen och trappan till ett sammanhängande, högt och vackert rum. Tillsammans med kurerad konst får besökaren ett nytt, ombonat och oväntat första intryck av byggnaden.
Mot Kungsgatan synliggör en ny sifferskylt entrén genom glaspartierna. Tillsammans med intarsiaväggen blir den ett sätt att tydligt markera adressen utan att störa den strikta glashusestetiken som gör byggnaden unik på sin plats i hörnet av Kungsgatan och Drottninggatan.
Karolin Forsling ny styrelseordförande för Gatun Arkitekter
Vi är glada att välkomna Karolin Forsling som ny styrelseordförande för Gatun Arkitekter. Hon tillträder i ett skede där vi vill ta en ännu tydligare position i komplexa stadsutvecklingsprojekt – där arkitektur, affär och människors vardag möts.
Karolin har lång erfarenhet av stadsutveckling i gränslandet mellan affär, innehåll och plats. Hon har haft ledande roller inom bl.a. AMF Fastigheter och varit drivande i utvecklingen av projekt som ex Urban Escape och Mood Stockholm och Sickla Köpkvarter, projekt där fokus legat på att skapa verkligt stadsliv, inte bara färdigbyggda miljöer.
– Min erfarenhet är att de projekt som lyckas är de som vågar förflytta sig från standardlösningar till miljöer som människor faktiskt använder och värdesätter. Det är också där affären stärks över tid. Gatuns fokus på human arkitektur ligger rätt i den utvecklingen, och jag ser fram emot att bidra till att ta den positionen vidare i mer komplexa stadsutvecklingsprojekt, säger Karolin Forsling.
Vi ser tillsättningen som ett steg i att ytterligare stärka vår roll i projekt där arkitektur inte bara handlar om form, utan om funktion, innehåll och långsiktig attraktionskraft.
– Karolin tillför ett perspektiv där arkitektur kopplas tydligt till hur platser faktiskt fungerar i vardagen. Hennes erfarenhet av att driva utveckling i komplexa projektmiljöer blir ett viktigt bidrag i vår fortsatta utveckling, säger Olof Philipson, vd för Gatun Arkitekter.
Vill vi rikta ett varmt tack till Siv Malmgren för hennes tid som styrelseordförande. Hennes erfarenhet, engagemang och kloka perspektiv har varit mycket värdefulla för Gatuns utveckling.
Både och
Det är bara fyrtio år mellan utgivningen av Le Corbusiers manifest Vers une Architecture och Robert Venturis Complexity and Contradiction, 1966. Modernismens avskalade estetik har nått sin kulmen i efterkrigets USA. Samtidigt som stadsmiljöerna anpassas till bilen och masskonsumtionen gror en folklig opinion – är det verkligen så här vi vill ha det?
Venturi erbjuder ett annat sätt att se på arkitektur. Istället för att eftersträva primära former, enkelhet och tydlighet lyfter han fram värdet i komplexitet. Det är i det motstridiga och mångtydiga som intresse och mening uppstår. För arkitekturen har uppgiften alltid varit att kompromissa och anpassa efter situation, vision och medel. Med den moderna stadens framväxt har arkitekturen dessutom en större skala och mer sammansatta situationer att förhålla sig till, vilket gör det komplexa och motstridiga, om inte till ett nödvändigt ont, så ett naturligt tillstånd, något att bejaka för att vara relevant.
Genom arkitekturhistoriska betraktelser utvecklar Venturi redskap som ska leda oss bort från den banala förenklingen av arkitekturen. Begrepp som tvetydighet, ’både och’, dubbelfunktion, motsägelser jämte varandra, motstridig anpassning, och kontrast mellan insida-utsida vittnar om komplexa relationer mellan arkitektoniska element. Om målet är att vitalisera och göra arkitekturen relevant igen, är det knappast skönhet Venturi söker. Det motstridiga och komplexa tycks gränsa mot det förvrängda och överbelastade.
Robert Venturi och Denise Scott Browns intressantaste verk har en grafisk kvalitet och en eggande effekt på hur vi uppfattar skala, en arkitektur med lika delar i pop-kulturen som arkitekturhistorien. Ett exempel där tvetydighet och motsägelser bejakas är brandstationen i Columbus. Frontfasaden har enskilda öppningar med olika proportioner och präglas av slangtornet som skjutits fram till fasadliv, för att ge den relativt lilla byggnaden en monumentalitet lämplig en viktig samhällsfunktion. Slangtornet är i grunden cirkulärt men skärs av för att bli en del av fasaden.
Frontfasaden har vitt glaserat tegel, men volymen löses upp av rött tegel som löper runt hörn från huskroppen bakom. Gränsen mellan tegelsorterna överlappar muröppningarna. Resultatet blir en överlagring av gestalter och motiv, som ger en vitalitet åt det annars banala och enkla.
Arkitekten som förändringsledare – inte bara formgivare
Arkitektens roll i samhällsbyggandet är i förändring. Alltför ofta har vi reducerats till leverantörer i processer som andra definierar. Samtidigt står vi inför en omställning som kräver just det arkitekten är tränad för: att se helheter, formulera riktning och omsätta komplexa samband till konkret handling.
När fokus skiftar från nyproduktion till ombyggnad och resurseffektivitet ökar kraven på samverkan, nya arbetssätt och ett tydligare ansvarstagande. Det räcker inte att optimera delar – vi behöver bidra till att utveckla själva processen. Här finns en möjlighet för arkitekten att ta en mer aktiv och ledande roll.
I min krönika i Arkitektvärlden reflekterar jag över vad den förflyttningen innebär och varför den kräver både mod och vilja att utmana invanda strukturer.
Olof Philipson, VD och arkitekt på Gatun
Från industrihamn till levande bostadskvarter i Gäddviken
I Gäddviken på Sicklaön, där KF:s kafferosteri länge präglat den industriella siluetten, pågår nu ett tidigt detaljplanearbete för ett framtida bostadsområde. Byggnaden används idag som verkstad och magasin för Operan och Dramaten, men i nästa steg undersöks hur den kan omvandlas till bostäder med återbruk som grundidé.
Tillsammans med Vasakronan och Nacka kommun utforskar Gatun hur den storskaliga industribyggnaden kan få ett nytt liv genom att ta vara på så mycket som möjligt av det befintliga. Betongstomme och tegelfasader blir en viktig del av den nya gestaltningen, samtidigt som fasaderna öppnas upp med fönster och balkonger och kajstråket aktiveras med lokaler i bottenvåningarna.
– Vi vill att omvandlingen ska vara skonsam mot både platsen och dess historia, att den här gamla industrikolossen steg för steg kan bli en trivsam, vattennära bostadsmiljö istället för en sluten fabriksbyggnad, säger Gustav Svärdh, arkitekt på Gatun.
Detaljplanen är ute på samråd. Läs mer om projektet.
En bransch i rörelse
Från årets MIPIM framträder en tydlig bild: Norden upplevs som en stabil och attraktiv marknad i en orolig omvärld. Kapital söker sig hit – särskilt till Stockholm och Köpenhamn – och intresset för bostäder och logistik är fortsatt starkt.
Men under ytan pågår en mer avgörande diskussion. Beds & sheds må dominera, men den verkliga potentialen ligger i att inte springa på samma boll. Frågan är inte bara vad vi bygger; utan varför, var och för vem. Här blir den lokala förståelsen avgörande, liksom förmågan att tänka nytt kring befintliga strukturer, omvandling och blandning av funktioner.
Samtidigt ser vi en tydlig flight to quality: hyresgäster efterfrågar bättre miljöer, inte större. Och mitt i detta kvarstår en av de mest komplexa frågorna: Hur skapar vi bostäder som människor faktiskt har råd med? Påfallande många i Europa använder drygt hälften av disponibel inkomst till boende.
En annan insikt: Norden har mer att vinna på att agera tillsammans. I en global konkurrens räcker det inte att vara bra var för sig, vi behöver bli starkare som region. Nu att USA är en mindre attraktiv destination för talang och innovation finns möjligheten för Norden att bli det attraktiva klustret, men vi behöver agera snabbt.
Kanske är det just här arkitekturen spelar sin viktigaste roll. Att inte bara svara på efterfrågan, utan att formulera nya möjligheter där kvalitet, långsiktighet och mänskliga värden styr utvecklingen.
Konkret skönhet
När den engelske arkitekturkritikern Reyner Banham lanserade programmet för ”The New Brutalism” i en artikel 1955 utvecklar han idén om bild eller image, som det centrala i arkitekterna Alison + Peter Smithsons arbete. Det bygger dels på en uppfattning om att hus ska vara tydliga, att man genom en hastig blick ska förstå vad som kan förväntas av en byggnad. Dessa förväntningar kan röra både dess gestalt i sig och att formen ska avslöja husets inre.
Banham utvecklar även, något paradoxalt, betydelsen av ’bild’ från att innebära tydlighet till en mer flyktig egenskap. Begreppet bild blir också ett sätt att fånga en känslighet gentemot helheten, som inte följer konventionella klassicistiska eller modernistiska – kompositionsmetoder, där vissa proportioner innebär det evigt vackra. Det är denna abstrakta föreställning om det vackra som ifrågasätts. Bild ersätter geometri och proportion. I stället för givna estetiska regler gäller det att skapa minnesvärda bilder ur det specifika, där det vackra innefattar mänskliga spår och ting – en miljö i sin helhet. En konkret skönhet.
Smithsons reagerade mot brittiska kommersiella arkitekters fåfänga försök att med den höga konsten som standard söka bemästra det nya industriella sättet att bygga. De föredrog anonyma prefabricerade modulbyggnader som växte fram i stadsbilden utan arkitektoniska ambitioner, byggnader som fick sin form efter material och konstruktionsmetod och därför kunde upplevas som naturliga. När Smithsons blickar tillbaka på sitt idéarbete under femtiotalet beskriver de ”den nya brutalismen” som ett försök att överföra bondesamhällets förhållningssätt till byggande. Bondens hus kunde ”ha stil och vara stiligt, men aldrig snobbigt – en poesi utan retorik”. Arkitekturen skulle vara en direkt utsaga om ett sätt att leva. Teknik och form underordnas detta allmänt humanistiska perspektiv. Med en sådan ambition går det inte att vara en skulptural virtuos, i stället krävs en konceptuell skärpa för att hitta sätt att kontrollera relationen mellan det byggda och det levda.
Human arkitektur i en hall byggd för kor
Vad är human arkitektur? I Stora Marknadshallen i Slakthusområdet blev frågan nästan bokstavlig, när Gatun, tillsammans med Jägnefält Milton, gestaltar Universal Music Groups nya nordiska huvudkontor.
– Vi har egentligen inget direkt svar. Och det är medvetet. I stället lovar vi våra kunder att alltid ställa frågan: Vad är human arkitektur i just det här projektet? Det är inte ett koncept som appliceras. Det är ett förhållningssätt, säger Martin Lundin, ansvarig arkitekt för omgestaltningen av Stora Marknadshallen och inredningen av Universal Music Groups nya huvudkontor.
Att formulera en definition är mindre viktigt än att ställa rätt fråga. För Martin handlar human arkitektur om att börja i sammanhanget – i platsen, i byggnaden, i det som redan finns.
Stora Marknadshallen uppfördes för handel med levande djur. Byggnadens geometri – fodergångar, valv och ljusinsläpp – är strikt dimensionerad efter sin ursprungliga funktion.
– De tidigare fodergångarna fick forma nya mötesrum. De större valven rymmer öppna arbetsmiljöer i långa sekvenser. Ett nytt bjälklag har adderats, men utan att den ursprungliga hallvolymen förlorar sin läsbarhet.
– Det var i mötet mellan de givna måtten och den nya funktionen som arbetet tog form. I stället för att neutralisera hallens geometri fick den bli styrande. Rummen anpassades efter strukturen och inte tvärtom.
I Stora Marknadshallen blev human arkitektur inte en etikett, utan ett arbetssätt. Att läsa proportionerna. Att respektera det byggda och på så sätt ta avstamp i en svunnen tids struktur. Med en kompromisslös och specifik design som tar plats samspela med hyresgästens starka varumärke.
Inflyttning pågår i detta nu, mer information kommer under våren.
En trappa som sätter tonen
Stora Marknadshallens robusta betongstomme och takfönstrens rytm har fått ett ny mittpunkt. En spiral av stål skär genom den luftiga hallvolymen och binder samman två våningsplan i Universal Music Groups huvudkontor i Slakthusområdet.
Mitt i hallen reser den sig – projektets tydliga blickfång och en symbol för hela omvandlingen. Den är tekniskt avancerad, men ser ut som prototypen av en trappa. Reducerad till sitt väsen. Inga onödiga tillägg, inga effektsökande grepp, bara trappan, självbärande i plattstål.
Från receptionen anar man den i ögonvrån. Den drar blicken vidare in i rummet och binder samman de två nya våningsplanen som skapats i den mäktiga hallvolymen. Tre bolag får sina egna hemvister – men trappan blir deras gemensamma mittpunkt.
Här möts byggnadens historia och en samtida arbetsplats i ett enda grepp: en skulptural rörelse genom rummet som gör omvandlingen läsbar.
Inneboende skönhet
En återkommande position inom modernismen är föreställningen om en inneboende skönhet. Det innebär att om allt är löst på ett sakligt och passande sätt och konsekvent genomfört, så kommer skönheten inifrån, i motsats till påklistrade skönhetsattribut.
I skriften ’Skönhet för alla’ citerar Ellen Key arkitekten och kulturskribenten Ehrensvärd, som vid 1700-talets slut menar att prål och flärd oftast är motsatsen till det sköna. För att skilja det som blott är prål från äkta vara krävdes smak och utbildning. Det är något som även kunde sägas för 100 år sedan utan att bli obekväm, då det för Ellen Keys samtid var ett led i att höja den allmänna levnadsstandarden.
I den svenska funktionalismens manifest ’acceptera’ lyfts föreställningen om självklar form. För nyttokonst, som vardagliga föremål och bruksbyggnader, där formen är sprungen ur sin funktions logik gäller en egen skönhet. Det praktiska och det estetiska ska uppstå tillsammans. Som exempel på självklar form redovisas Röjeråsens utsiktstorn. Det är en enkel trästruktur som bildar ett vertikalt rätblock med en ryggrad för trapphuset och upplyfta volymer mot toppen. Tornet har ett egensinnigt och rättframt uttryck som påminner om ett gruvtorn. Författarna till manifestet ser de senaste femtio årens, dvs. 1880-1930, strävan efter skönhet, som verklighetsfrånvänd och föreslår: ”...låt oss prata lite mindre om skönhet för ett tag.”
Självklar form är något som kan sägas prägla Mies van der Rohes verk. Som ledande gestalt för den internationella modernismen sökte han rätt uttryck för sin samtid. Han utvecklade generella typer, som förhöll sig mer till byggtekniska frågor, idéer om system, standardisering och ordning – än funktion. Mies under ett samtal under 1950-talet: ”Vi tänker inte på formen när vi börjar. Vi tänker på vad som är det rätta sättet att använda byggmaterialen på. Därefter accepterar vi resultatet.” Mies samlar på sig all relevant fakta först och agerar därefter.
Det som lockar med idén om inneboende skönhet är att arkitekten i stället för att trumma på med invanda föreställningar, liksom avtäcker kvaliteter ur den givna situationen. Jaga inte efter skönheten, låt den komma till dig. För brukaren är inneboende skönhet inte uppenbar, den upplevs med tiden, för den som är mottaglig. Går det att avfärda som ett elitistiskt projekt eller är det ett rättrådigt utforskande för en bättre värld?
“God arkitektur handlar om att förstå de sociala sammanhang den ska fungera i”
När Danderyd Centrum skulle förnyas valde Gatun att inte börja om från början. Istället för att riva och ersätta den slitna 70-talsfasaden målades den om, tilläggsisolerades – och återanvändes. För arkitekten Niko Lutener var det ett självklart beslut.
– Jag har alltid tyckt om att laga saker, och ge dem ett nytt liv: kläder, prylar, inredning och hus. Det är någonting som jag har gjort hela mitt liv. Att få in det synsättet i arkitektoniska projekt känns naturligt.
Niko Lutener har varit verksam på Gatun sedan 2012 och ansvarar idag för projekt inom publika miljöer – komplexa platser för människor där handel, service och rörelse möts.
– God arkitektur handlar inte bara om form och funktion, utan om att förstå de sociala sammanhang den ska fungera i. Det är där varje projekt börjar för mig.
Att se värdet i det befintliga
Det gamla fasadmaterialet såg initialt ut att vara bortom räddning. Men det som liknade rost var i själva verket flygrost från motorvägen, och under ytan fanns ett gediget material, fullt brukbart och med mer att ge.
– Vi kände att vi inte ville riva något som fortfarande höll hög kvalitet, bara för att ersätta det med något nytt som i våra ögon hade lägre standard. Det fanns inget värde i det.
Återbruket blev en bärande del av projektets identitet. Kassetterna sanerades, tilläggsisolerades och målades i tre gröna kulörer – framtagna genom noggrant kulörarbete och provplåtar. Även pilastrarna fick ny gestaltning med integrerad belysning som både förstärker rytmen och ökar orienterbarheten.
– Vi ville att byggnaden skulle kunna läsas både på nära håll och från motorvägen. Ljuset i pilastrarna blev ett sätt att säga: här är Danderyd Centrum.
Ett centrum med många årsringar
Att skapa sammanhang i en miljö med flera tidslager kräver fingertoppskänsla. För att stärka centrumets identitet har Gatun arbetat med återkommande teman i entréer, material och färgval – detaljer som binder ihop det gamla och det nya utan att sudda ut platsens historia.
– Allt behöver inte se likadant ut. Men det måste hänga ihop. Det handlar om att lyfta fram det som bär – och förnya där det behövs.
Arkitekturens sociala dimension
I grunden är projektet en fråga om social hållbarhet. Att förstå platsens roll i människors vardag – och utveckla den med omtanke. Återbruk ses oftast ur ett miljöperspektiv, men den sociala aspekten är minst lika viktig.
– Danderyd Centrum är mer än bara en handelsplats. Det är en del av människors vardag, en plats för möten, rörelse och igenkänning. Och när man bygger om en sådan plats måste man göra det med respekt för det som redan finns.
För Niko är det just växlingen mellan strategiska överväganden och vardagsnära detaljer som gör arkitekturen levande.
– Jag trivs i det. Att hålla ihop helheten, men också gå ner på nivå med kulörer, material och ljus. För det är i de små sakerna människors upplevelser formas.
Nära och gröna städer
Det talas nu om att återuppliva den svenska trädgårdsstaden. I regeringens pågående egnahemsuppdrag lyfts småskaligheten fram som ett efterlängtat alternativ till storskaliga stadsprojekt. Samtidigt skissar Region Stockholm på ambitiösa bostadsmål till 2060, där efterfrågan på marknära boende pekas ut som en tydlig trend. Men frågan är inte om vi vill ha fler trädgårdsstäder, utan vilken sorts trädgårdsstad vi ska bygga.
För det är nu vi måste våga se skillnaden mellan den ideala trädgårdsstaden och den faktiska. Spacescapes rapport visar att det klassiska villaområdet, ofta förväxlat med trädgårdsstaden, är den dyraste och minst hållbara bebyggelsetypen sett till både kommunal ekonomi, klimatpåverkan och markutnyttjande. Den romantiserade bilden fungerar helt enkelt inte i stor skala.
Det betyder inte att vi ska överge visionen om det gröna, småskaliga och vardagsnära. Tvärtom. Vi behöver en utvecklad stadsbyggnadsmodell för trädgårdsstaden; där markkontakt, gemensam grönska och att kunna röra sig tryggt kombineras med en mer effektiv och blandad struktur. Här hör radhus, parhus och lägre flerbostadshus hemma sida vid sida. En modell som berikar platsen och det sociala livet, håller nere klimatavtrycket och skapar de små kvaliteter i vardagen som gör att ett område verkligen blir en väl gestaltad livsmiljö.
Skönhet i tiden
Gotthard Johansson var kulturskribent för Svenska Dagbladet. 1929 besöker han Le Corbusiers kontor i Paris. Ateljén ligger i ett gammalt överväxt kloster, som tar upp ett kvarter bland sotiga hyreskaserner. Gotthard tas emot i ett dunkelt rum med patina där klostercellens lugn råder. Så det är på detta anspråkslösa ställe som idén om framtidens stad med ljus och luft formulerats. Pierre Jeannaret, Le Corbusiers kusin och kompanjon tar emot, Le Corbusier själv är på föredragsturné i Sydamerika. Gotthard slås av hur inflytelserikt detta kontor blivit över världen, medan de själva bara kunnat uppföra några enstaka privata villor åt vänner och bekanta.
Liksom Adolf Loos var Le Corbusier en skrivande arkitekt, kritisk och idédriven. Tillsammans med konstnären Amédée Ozenfant gav han ut tidskriften L'Esprit Nouveau, vars syfte var att undersöka samtida kulturella uttryck och definiera moderniteten. En samling av Le Corbusiers artiklar ges ut i bokform 1923 ´Vers une Architecture’, 1927 utgiven på engelska som ’Towards a New Architecture’. Han ser en spännande tidsanda i ingenjörens arbete, industritillverkade saker som maskindelar, fordon och industribyggnader. Ingenjören arbetar rationellt och frambringar rena former i perfektion. Det är harmoni. Här finns något att lära, men arkitekten ska åstadkomma något mer, menar Le Corbusier. Genom att arrangera former på ett visst sätt, som har en artistisk och ”mer eller mindre” praktisk utgångspunkt, kan arkitekten väcka våra sinnen och skapa en plats som är i samklang med vår värld och våra praktiska behov. Det är då vi kan uppleva skönhet.
“AI är vår chans att humanisera arkitekturen igen”
När AI introducerades i arkitektens vardag väckte det många frågor. Skulle tekniken ersätta det mänskliga omdömet? Skulle kreativiteten trängas undan till förmån för effektivitet? För Luísa Gomes, arkitekt på Gatun, var de tidiga farhågorna delvis missriktade.
– Många trodde att AI skulle göra oss överflödiga. Men jag ser det som en möjlighet att ta tillbaka det som en gång definierade vår profession: tiden att tänka, skapa och sätta människan främst. Det är vår chans att humanisera arkitekturen igen.
Hon beskriver hur yrkesrollen förändrats, från idéburen till produktionstung. I takt med att 3D-visualiseringar blivit standard snarare än undantag har tempot ökat, samtidigt som utrymmet för eftertanke krympt.
– Vi har hamnat i ett läge där arkitekten jobbar som maskin, medan det vi egentligen borde göra är det motsatta. Vi ska inte tävla med tekniken, utan låta den ta hand om det repetitiva så att vi kan återgå till det väsentliga: att skapa arkitektur för människor.
I Luísas ögon innebär AI en potentiell återgång till det mänskliga. Ett verktyg för att frigöra tid till lyhörd gestaltning, till att förstå sammanhang, behov och livsmönster – inte för att släppa kontrollen över designen, utan för att återta ansvar för helheten.
– Det kommer alltid finnas aktörer som utnyttjar tekniken för snabb och billig produktion. Men det verkligt intressanta är vad som händer om vi istället använder AI för att skapa arkitektur som berör. AI kan skapa tusen lösningar, men bara vi kan avgöra vilken som faktiskt gör skillnad i människors liv.
Bastu med utsikt – en ny mötesplats vid strandkanten
Under året har vi på Gatun, tillsammans med våra samarbetspartners Sauna Finlandia och Charcoal Holding, arbetat intensivt med att gestalta något vi själva längtat efter: en ny, offentlig bastu- och restauranganläggning vid Lidingö brostrand. Nu är förslaget klart – och ute på samråd.
Projektet markerar nästa steg i utvecklingen av det lite bortglömda området kring brofästet, där Lidingö stad har visionen att skapa en tillgänglig och välkomnande entré till ön. Vår uppgift har varit att gestalta en plats som både Lidingöbor och långväga gäster vill besöka och återvända till.
Vi har låtit oss inspireras av skärgårdens sjöbodar och magasin, men tolkat dem med ett samtida uttryck. Resultatet är en miljö som förenar finsk bastukultur med svensk skärgårdsarkitektur. En plats för att bada, bada bastu, äta, umgås och bara vara – året runt.
Med hållbarhet och livskvalitet som ledstjärnor vill vi skapa arkitektur som berikar platsen och stärker det sociala livet. Bastun får sällskap av ett kallbad, en restaurang med nordiskt fokus och en småbåtshamn. Det är en helhetsupplevelse som kittlar både smaklökar och sinnen, och som gör platsen tillgänglig på både ett praktiskt och ett konceptuellt plan.
Att arbeta så nära våra finska samarbetspartners är en inspirerande resa. Sauna Finlandia ligger bakom flera ikoniska bastuprojekt i Finland, och tillsammans har vi haft ambitionen att skapa en saunaupplevelse värdig också det svenska stadslivet. Charcoal Holding bidrar med gastronomisk kompetens och en vision om en avslappnad restaurangupplevelse med hög nivå.