“AI är vår chans att humanisera arkitekturen igen”
Luísa Alves Gomes, arkitekt på Gatun
“AI är vår chans att humanisera arkitekturen igen”
När AI introducerades i arkitektens vardag väckte det många frågor. Skulle tekniken ersätta det mänskliga omdömet? Skulle kreativiteten trängas undan till förmån för effektivitet? För Luísa Gomes, arkitekt på Gatun, var de tidiga farhågorna delvis missriktade.
– Många trodde att AI skulle göra oss överflödiga. Men jag ser det som en möjlighet att ta tillbaka det som en gång definierade vår profession: tiden att tänka, skapa och sätta människan främst. Det är vår chans att humanisera arkitekturen igen.
Hon beskriver hur yrkesrollen förändrats, från idéburen till produktionstung. I takt med att 3D-visualiseringar blivit standard snarare än undantag har tempot ökat, samtidigt som utrymmet för eftertanke krympt.
– Vi har hamnat i ett läge där arkitekten jobbar som maskin, medan det vi egentligen borde göra är det motsatta. Vi ska inte tävla med tekniken, utan låta den ta hand om det repetitiva så att vi kan återgå till det väsentliga: att skapa arkitektur för människor.
I Luísas ögon innebär AI en potentiell återgång till det mänskliga. Ett verktyg för att frigöra tid till lyhörd gestaltning, till att förstå sammanhang, behov och livsmönster – inte för att släppa kontrollen över designen, utan för att återta ansvar för helheten.
– Det kommer alltid finnas aktörer som utnyttjar tekniken för snabb och billig produktion. Men det verkligt intressanta är vad som händer om vi istället använder AI för att skapa arkitektur som berör. AI kan skapa tusen lösningar, men bara vi kan avgöra vilken som faktiskt gör skillnad i människors liv.
Luísa ser det som en möjlighet att ompröva arkitektens roll. Att skifta fokus från leverans till lyhördhet. Från mängd till mening.
– Arkitektur är mer än ritningar. Det är ett sätt att forma livsmiljöer, att förstå människors behov, att berätta något om vår tid. Den delen kan inte automatiseras.
För Gatun, där människans upplevelse och välbefinnande alltid står i centrum, är perspektivet självklart. Tekniken ska inte ersätta det mänskliga, utan förstärka arkitekturens etiska, kreativa och sociala dimensioner.
Att tänka, tolka och ta ansvar, det är det arbete som återstår. Och kanske är det just där framtidens arkitekt hittar sin nya plats: i det mellanrum där tekniken frigör tid för det som verkligen betyder något.
– Vi måste bli arkitekter igen. Det är inte ett steg tillbaka – det är ett avgörande steg framåt.
