Skönhet i tiden
Villa av Le Corbusier, Weissenhof-utställningen i Stuttgart
Skönhet i tiden
Gotthard Johansson var kulturskribent för Svenska Dagbladet. 1929 besöker han Le Corbusiers kontor i Paris. Ateljén ligger i ett gammalt överväxt kloster, som tar upp ett kvarter bland sotiga hyreskaserner. Gotthard tas emot i ett dunkelt rum med patina där klostercellens lugn råder. Så det är på detta anspråkslösa ställe som idén om framtidens stad med ljus och luft formulerats. Pierre Jeannaret, Le Corbusiers kusin och kompanjon tar emot, Le Corbusier själv är på föredragsturné i Sydamerika. Gotthard slås av hur inflytelserikt detta kontor blivit över världen, medan de själva bara kunnat uppföra några enstaka privata villor åt vänner och bekanta.
Liksom Adolf Loos var Le Corbusier en skrivande arkitekt, kritisk och idédriven. Tillsammans med konstnären Amédée Ozenfant gav han ut tidskriften L'Esprit Nouveau, vars syfte var att undersöka samtida kulturella uttryck och definiera moderniteten. En samling av Le Corbusiers artiklar ges ut i bokform 1923 ´Vers une Architecture’, 1927 utgiven på engelska som ’Towards a New Architecture’. Han ser en spännande tidsanda i ingenjörens arbete, industritillverkade saker som maskindelar, fordon och industribyggnader. Ingenjören arbetar rationellt och frambringar rena former i perfektion. Det är harmoni. Här finns något att lära, men arkitekten ska åstadkomma något mer, menar Le Corbusier. Genom att arrangera former på ett visst sätt, som har en artistisk och ”mer eller mindre” praktisk utgångspunkt, kan arkitekten väcka våra sinnen och skapa en plats som är i samklang med vår värld och våra praktiska behov. Det är då vi kan uppleva skönhet.
Le Corbusier är en av arkitekturhistoriens främsta förespråkare för modernitet och förnyelse, att uppnå skönhet i klassisk mening är likväl en central målsättning. Det är sättet vi ser på, som han vill väcka. Primära former är vackra eftersom de är lätta att uppfatta och värdera. Medan de flesta byggnader som uppförs har historiska attribut och dekorationer, ser han tidsandan i oceanångare och flygplan. Deras konstruktion och funktion har framkallat formerna och nyttan har maximerats genom massproduktionens modifieringar. Han ser, möjligen lite oväntat, en historisk motsvarighet i det grekiska templet och framhäver Parthenon i Aten. Templet har motsvarande kvalitéer som alstrats fram över tid; skulpturala egenskaper i volymens kontur, anläggningens olika element som samtidigt skapar enhetlighet och perfektionen i delarnas sammanfogning.
Hur skulle det vara om boendets problem kunde lösas på samma sätt, som en maskin att bo i? Industrialisering, urbanisering och politiska omvälvningar hade under lång tid förändrat förutsättningarna för stadsplanering och byggande och Le Corbusier formulerade den nya tidens estetik tydligast. Gotthard Johansson beskriver inlevelsefullt Le Corbusiers villor för SvD:s läsare. Han ser en upplöst rumsbildning där rena formelement träder fram och spelar i ljus, halvdunkel och skugga – en rik arkitektur utan dekorativa uttrycksmedel. Var ett sekels sökande över?
