Konkret skönhet
Konkret skönhet
När den engelske arkitekturkritikern Reyner Banham lanserade programmet för ”The New Brutalism” i en artikel 1955 utvecklar han idén om bild eller image, som det centrala i arkitekterna Alison + Peter Smithsons arbete. Det bygger dels på en uppfattning om att hus ska vara tydliga, att man genom en hastig blick ska förstå vad som kan förväntas av en byggnad. Dessa förväntningar kan röra både dess gestalt i sig och att formen ska avslöja husets inre.
Banham utvecklar även, något paradoxalt, betydelsen av ’bild’ från att innebära tydlighet till en mer flyktig egenskap. Begreppet bild blir också ett sätt att fånga en känslighet gentemot helheten, som inte följer konventionella klassicistiska eller modernistiska – kompositionsmetoder, där vissa proportioner innebär det evigt vackra. Det är denna abstrakta föreställning om det vackra som ifrågasätts. Bild ersätter geometri och proportion. I stället för givna estetiska regler gäller det att skapa minnesvärda bilder ur det specifika, där det vackra innefattar mänskliga spår och ting – en miljö i sin helhet. En konkret skönhet.
Smithsons reagerade mot brittiska kommersiella arkitekters fåfänga försök att med den höga konsten som standard söka bemästra det nya industriella sättet att bygga. De föredrog anonyma prefabricerade modulbyggnader som växte fram i stadsbilden utan arkitektoniska ambitioner, byggnader som fick sin form efter material och konstruktionsmetod och därför kunde upplevas som naturliga. När Smithsons blickar tillbaka på sitt idéarbete under femtiotalet beskriver de ”den nya brutalismen” som ett försök att överföra bondesamhällets förhållningssätt till byggande. Bondens hus kunde ”ha stil och vara stiligt, men aldrig snobbigt – en poesi utan retorik”. Arkitekturen skulle vara en direkt utsaga om ett sätt att leva. Teknik och form underordnas detta allmänt humanistiska perspektiv. Med en sådan ambition går det inte att vara en skulptural virtuos, i stället krävs en konceptuell skärpa för att hitta sätt att kontrollera relationen mellan det byggda och det levda.
