När Danderyd Centrum skulle förnyas valde Gatun att inte börja om från början. Istället för att riva och ersätta den slitna 70-talsfasaden målades den om, tilläggsisolerades – och återanvändes. För arkitekten Niko Lutener var det ett självklart beslut. 

– Jag har alltid tyckt om att laga saker, och ge dem ett nytt liv: kläder, prylar, inredning och hus. Det är någonting som jag har gjort hela mitt liv. Att få in det synsättet i arkitektoniska projekt känns naturligt.

Niko Lutener har varit verksam på Gatun sedan 2012 och ansvarar idag för projekt inom publika miljöer – komplexa platser för människor där handel, service och rörelse möts.

– God arkitektur handlar inte bara om form och funktion, utan om att förstå de sociala sammanhang den ska fungera i. Det är där varje projekt börjar för mig.

Att se värdet i det befintliga

Det gamla fasadmaterialet såg initialt ut att vara bortom räddning. Men det som liknade rost var i själva verket flygrost från motorvägen, och under ytan fanns ett gediget material, fullt brukbart och med mer att ge.

– Vi kände att vi inte ville riva något som fortfarande höll hög kvalitet, bara för att ersätta det med något nytt som i våra ögon hade lägre standard. Det fanns inget värde i det.

Återbruket blev en bärande del av projektets identitet. Kassetterna sanerades, tilläggsisolerades och målades i tre gröna kulörer – framtagna genom noggrant kulörarbete och provplåtar. Även pilastrarna fick ny gestaltning med integrerad belysning som både förstärker rytmen och ökar orienterbarheten.

– Vi ville att byggnaden skulle kunna läsas både på nära håll och från motorvägen. Ljuset i pilastrarna blev ett sätt att säga: här är Danderyd Centrum.

Ett centrum med många årsringar

Att skapa sammanhang i en miljö med flera tidslager kräver fingertoppskänsla. För att stärka centrumets identitet har Gatun arbetat med återkommande teman i entréer, material och färgval – detaljer som binder ihop det gamla och det nya utan att sudda ut platsens historia.

– Allt behöver inte se likadant ut. Men det måste hänga ihop. Det handlar om att lyfta fram det som bär – och förnya där det behövs.

Arkitekturens sociala dimension

I grunden är projektet en fråga om social hållbarhet. Att förstå platsens roll i människors vardag – och utveckla den med omtanke. Återbruk ses oftast ur ett miljöperspektiv, men den sociala aspekten är minst lika viktig.

– Danderyd Centrum är mer än bara en handelsplats. Det är en del av människors vardag, en plats för möten, rörelse och igenkänning. Och när man bygger om en sådan plats måste man göra det med respekt för det som redan finns.

För Niko är det just växlingen mellan strategiska överväganden och vardagsnära detaljer som gör arkitekturen levande.

– Jag trivs i det. Att hålla ihop helheten, men också gå ner på nivå med kulörer, material och ljus. För det är i de små sakerna människors upplevelser formas.

När AI introducerades i arkitektens vardag väckte det många frågor. Skulle tekniken ersätta det mänskliga omdömet? Skulle kreativiteten trängas undan till förmån för effektivitet? För Luísa Gomes, arkitekt på Gatun, var de tidiga farhågorna delvis missriktade.

– Många trodde att AI skulle göra oss överflödiga. Men jag ser det som en möjlighet att ta tillbaka det som en gång definierade vår profession: tiden att tänka, skapa och sätta människan främst. Det är vår chans att humanisera arkitekturen igen.

Hon beskriver hur yrkesrollen förändrats, från idéburen till produktionstung. I takt med att 3D-visualiseringar blivit standard snarare än undantag har tempot ökat, samtidigt som utrymmet för eftertanke krympt.

– Vi har hamnat i ett läge där arkitekten jobbar som maskin, medan det vi egentligen borde göra är det motsatta. Vi ska inte tävla med tekniken, utan låta den ta hand om det repetitiva så att vi kan återgå till det väsentliga: att skapa arkitektur för människor.

I Luísas ögon innebär AI en potentiell återgång till det mänskliga. Ett verktyg för att frigöra tid till lyhörd gestaltning, till att förstå sammanhang, behov och livsmönster – inte för att släppa kontrollen över designen, utan för att återta ansvar för helheten.

– Det kommer alltid finnas aktörer som utnyttjar tekniken för snabb och billig produktion. Men det verkligt intressanta är vad som händer om vi istället använder AI för att skapa arkitektur som berör. AI kan skapa tusen lösningar, men bara vi kan avgöra vilken som faktiskt gör skillnad i människors liv.

För mig är bastun mer än ett varmt rum – det är en plats där tid och tempo förändras. Vissa sinnesintryck förstärks medan andra får kopplas ner för en stund när man träder in i ett universum av värme, stillhet och närvaro. Porerna öppnar sig, andningen blir djupare – och så även samtalen.

Ett bastubad kan ta formen av såväl rutin som ritual. När bostadsrättsföreningen gav klartecken till att bygga en bastu i lägenheten skapade jag min egen oas i vardagen, men jag går också gärna ner till Vintervikens flytande bastu som medlemmarna tar hand om tillsammans. I sådana gemensamma utrymmen råder en stillsam hänsyn som utgör en viktig del av bastukulturen.

På studieresor till Finland introducerar jag arkitektkollegor, beställare och studenter till olika typer av bastur. Vid Hvitträsk kan man uppleva nationalromantisk arkitektur signerad Gesellius, Lindegren och Saarinen, som toppas med bastubad i en timmerstuga där värmen varvas med dopp i den spegelblanka sjön.

Det är tydligt att intresset för bastun växer. Allt fler söker upplevelsen av kontraster: hetta och kyla, mörker och ljus, stillhet och gemenskap. I Gatuns nyvunna projekt vid Lidingö brostrand vill vi skapa en helhetsupplevelse där bastubadets magi får utrymme att blomma året runt, och som även inkluderar mat och dryck. Förtäringen intas förstås utanför bastun – allt annat är barbariskt.

Till vardags så är undertaken matta och finns där för att göra sitt jobb med akustikdämpande åtgärder samt dölja tekniska installationer. Att verka men inte synas. Men vad händer när vi låter dem ta plats och tillföra lite glamour? Ge dem kulör och lite glans!

Plötsligt träder de fram och bidrar till att skapa rumslighet på nya sätt. Från slott till koja. Som vad vore Dramatens barockscen utan sitt gyllene undertak som reflekterar ljuset med en behaglig värme i skarp kontrast till den matta stuckaturen. Eller som hos Elin Wägner på Lilla Björka där vardagsrummet har återställts i ursprungligt skick med gråblå väggar, mörklaserade snickerier och sitt skimrande silvertak.

Jag har nu varit VD för Gatun under snart ett år och börjar känna mig varm i stolen. Det har varit spännande att blicka framåt och försöka förstå de drivkrafter och trender som finns därute, för att kunna leda den arkitektoniska utvecklingen. Samtidigt ska man hålla tillbaka i förhållande till den konjunktur som rått. Skönt att telefonen har börjat ringa och att vi ser ett ökat intresse för vacker och robust arkitektur.

I en tid när stort fokus läggs på det robusta så vill jag slå ett slag för att undersöka hur det kan samverka med det vackra. Att det vi skapar tillsammans också lyfter aspekter som rumssekvenser, rumslighet och materialens taktilitet. Genom att skapa vacker och robust arkitektur skapar vi sådant som vi kommer vilja vårda över lång tid.