Inneboende skönhet

Mies, Illinois University, Chicago

Inneboende skönhet

En återkommande position inom modernismen är föreställningen om en inneboende skönhet. Det innebär att om allt är löst på ett sakligt och passande sätt och konsekvent genomfört, så kommer skönheten inifrån, i motsats till påklistrade skönhetsattribut.

I skriften ’Skönhet för alla’ citerar Ellen Key arkitekten och kulturskribenten Ehrensvärd, som vid 1700-talets slut menar att prål och flärd oftast är motsatsen till det sköna. För att skilja det som blott är prål från äkta vara krävdes smak och utbildning. Det är något som även kunde sägas för 100 år sedan utan att bli obekväm, då det för Ellen Keys samtid var ett led i att höja den allmänna levnadsstandarden.

I den svenska funktionalismens manifest ’acceptera’ lyfts föreställningen om självklar form. För nyttokonst, som vardagliga föremål och bruksbyggnader, där formen är sprungen ur sin funktions logik gäller en egen skönhet. Det praktiska och det estetiska ska uppstå tillsammans. Som exempel på självklar form redovisas Röjeråsens utsiktstorn. Det är en enkel trästruktur som bildar ett vertikalt rätblock med en ryggrad för trapphuset och upplyfta volymer mot toppen. Tornet har ett egensinnigt och rättframt uttryck som påminner om ett gruvtorn. Författarna till manifestet ser de senaste femtio årens, dvs. 1880-1930, strävan efter skönhet, som verklighetsfrånvänd och föreslår: ”..låt oss prata lite mindre om skönhet för ett tag.”  

Självklar form är något som kan sägas prägla Mies van der Rohes verk. Som ledande gestalt för den internationella modernismen sökte han rätt uttryck för sin samtid. Han utvecklade generella typer, som förhöll sig mer till byggtekniska frågor, idéer om system, standardisering och ordning – än funktion. Mies under ett samtal under 1950-talet: ”Vi tänker inte på formen när vi börjar. Vi tänker på vad som är det rätta sättet att använda byggmaterialen på. Därefter accepterar vi resultatet.” Mies samlar på sig all relevant fakta först och agerar därefter.

Det som lockar med idén om inneboende skönhet är att arkitekten i stället för att trumma på med invanda föreställningar, liksom avtäcker kvalitéer ur den givna situationen. Jaga inte efter skönheten, låt den komma till dig. För brukaren är inneboende skönhet inte uppenbar, den upplevs med tiden, för den som är mottaglig. Går det att avfärda som ett elitistiskt projekt eller är det ett rättrådigt utforskande för en bättre värld?