Desorientering
OMA, Fondazione Prada Tower, Milan
Desorientering
En av vår tids mest inflytelserika arkitekter är Rem Koolhaas. Liksom Venturi och Scott Brown startar han sin arkitektoniska gärning med arkitekturhistorisk forskning och analys av sin samtid, manifesterat och publicerat i bokform. Deliriuos New York ges ut 1978, som ett ”manifest i efterhand” för det kapitalistiskt drivna stadsbyggandet i USA. Medan modernismen teoretiseras konstnärligt och politiskt i Europa får de tekniska landvinningarna fullt utlopp på andra sidan Atlanten.
Koolhaas belyser nöjesparken Coney Island, skyskrapans utveckling, och det urbana komplexet Rockefeller Center. Gemensam drivkraft tycks vara människors törst efter nöje, som när allt koncentreras leder till intressanta och absurda situationer där tid och rum sammanblandas som i ett delirium. Hissen, elektriciteten och telegrafen är början på den moderna människans desorientering. Det skapas en kultur av trängsel. I en skyskrapa ligger en ostronbar i boxningsklubbens omklädningsrum, på Coney Island är badstranden upplyst för nattbadare och i Rockefeller Center samsas konst, underhållning och konsumtion.
Under 1980-talet producerar Koolhaas kontor OMA flertalet nydanande tävlingsförslag baserat på iakttagelserna från USA om syntetiska kvalitéer, desorientering och täthet, överfört till ett europeiskt sammanhang. I Europa slås han av en världsfrånvänd stadsbyggnadsdebatt där en återgång till den historiska stadsstrukturen tycks vara svaret på allt. På så sätt förbises den moderna världens avgörande aspekter som skala, mängd, teknologi, programförutsättningar -behov som skiljer sig från historiska ideal. OMA:s arkitektur är polemisk och ska visa att det moderna kan samsas med den historiska stadskärnan. Genom att överge pretentioner om harmoni och helhet, menar Koolhaas, kan motsättningarna som söndrar stadskärnan vändas till en ny kvalitet. Låt kontrasterna tala och bejaka det oförutsedda.
Från 1990-talet och framåt expanderar OMA:s verksamhet och många komplexa projekt har genomförts över hela världen. Samtidigt som Koolhaas har ridit på globaliseringsvågen de senaste trettio åren beskriver han redan 2001 kritiskt resultatet av periodens alla shoppinggallerior, flygplatser och kontorsmiljöer som ”junkspace”. Skräprum är oändliga interiörer, en existens av mekanisk ventilation, sprinkler, varmluftsridåer, rulltrappor, tunna blanka stenskivor, rörelsefogar, ständiga ombyggnationer, skräpmat. Väggar har ersatts av tunna kromade partier och konstruktionen är dold. Inredning byts ut likt scenografier för varje pjäs. Ja, det är svårt att finna spelrum för skönhet i dessa sammanhang.
Roger Spetz, arkitekt på Gatun
