Stadsutveckling i rörelse – bort från bilen, mot levande och hållbara miljöer
Jane Jacobs, 1963
Stadsutveckling i rörelse – bort från bilen, mot levande och hållbara miljöer
Städer över hela Europa ställer om – från bilberoende till mobilitet i mänsklig skala. För fastighetsutvecklare är det inte längre en nischad trend, utan ett strategiskt skifte som påverkar platsens attraktionskraft, värdeskapande och hur man möter investerares förväntningar inom hållbarhet. Att planera för gång-, cykel- och kollektivtrafiknära miljöer är idag en integrerad del av ett starkt ESG-arbete – miljömässigt, socialt och affärsetiskt.
Syftet med en stor del av dagens mobilitetssystem har länge varit att tillgodose bilens behov, snarare än att värdera människors faktiska möjligheter till förflyttning. Men vad händer när vi släpper bilen som norm – och istället sätter närhet i centrum? Då öppnas möjligheter till ökad interaktion, inkludering och levande stadsrum. Vägar som tidigare utgjort barriärer kan skifta karaktär till att bli platser för rörelse, handel, vardagsliv och möten.
Ur ett miljöperspektiv innebär det minskade utsläpp, bättre markanvändning och mindre buller. Socialt skapas tryggare, mer jämlika stadsmiljöer – där vi bygger för barn, äldre och gående snarare än för genomfartstrafik. Och i ett politiskt och myndighetsperspektiv visar denna inriktning tydlig strategisk riktning och långsiktighet.
Det handlar om ett större perspektivskifte: från att den byggda miljön är det primära, till att människan och hennes behov blir det överordnade. Jag tänker på Jane Jacobs, som i sin tidiga kritik mot modernismens storskalighet lyfte trottoaren som stadens verkliga hjärta – en möjliggörare av social interaktion, trygghet och vardagsliv. Bilden av henne cyklandes genom Downtown New York 1954 rymmer samma fråga vi ställer oss i dag: Hur ser staden ut när vi formar den för människan – inte bilen?
