Pittoresk skönhet

Pittoresk skönhet

Det finns två historiska skönhetsideal inom arkitekturen – det klassiska och det pittoreska. Föreställningen om det pittoreska formulerades i 1700-talets England och är således samtida med ny-klassicismen. Det uppstod som ett nytt sätt att se på omgivningen, ett bildmässigt seende. Konstnärer likväl som turistande överklass tog sig till norra Englands och Skottlands böljande landskap, många inspirerade av Wiliam Gilpins ’Observations on the River Wye’. Genom särskilda kompositioner skulle det vilda tämjas.

En pittoresk komposition byggs upp av tre element: en förgrund oftast bestående av träd, som ramar in motivets centrala del av böljande fält eller en ringlade vattenspegel, och mot fjärran horisonten eller bergsformationer som tonar ut i ett disigt ljus. En pittoresk komposition bildar en varierad men harmonisk helhet. I samma anda utvecklades trädgårdskonsten. Naturupplevelser iscensattes genom snirkliga passager, kontrastverkan mellan öppet och slutet, nära och fjärran, kompletterat med inslag av broar, ruiner och paviljonger som blickfång och berättelser. Miljön var tillrättalagd, men inte abstraherad till geometri som i barocken.

Om klassisk skönhet är symmetri, harmoni och perfektion, så är det pittoreska asymmetrisk, oregelbunden och mer tillåtande. Om det klassiska har sitt ursprung i templet, ett uttryck för den gudomliga ordningen och makten, så utgår det pittoreska från en lantlig idyll, från människan och livet. Ja, en annan regel för en pittoresk komposition är att perspektivet ska vara från ögonhöjd.

För arkitekturen gäller att rum i olika storlek och karaktär sammanhopas i en fri ordning, med betoning på variation och riktningsändring. Anpassning till platsen och människans behov gör att det oregelbundna uppfattas som naturligt. En dörr eller ett fönster placeras där det behövs, inte för att den arkitektoniska strukturen påbjuder det. Samtidigt eftersträvas ett slags kroppslig balans mellan murytor och fönstergrupperingar. Gavlar, frontespiser, burspråk och skorstenar skapar en uppbruten helhet. En pittoresk ordning kräver ’känsla’ för att inte löpa amok.

Gotiken, medeltida slottsanläggningar och landsbygden är en rik inspirationskälla för en bred definition av pittoresk arkitektur. Den utvecklas från slutet av 1700-talet och 100 år framåt i England innan det kan sägas komma till Sverige genom exempelvis Boberg och Wahlman. Inom stadsplanering kan PO Hallmans områden i Stockholm beskrivas som pittoreska, med Lärkstaden som det tydligaste exemplet.

Roger Spetz, arkitekt på Gatun