Det sinnliga

Vi har nyligen bytt kontorslokal. I de stora fönsterpartierna sitter gammalt valsat glas, som ger ojämna optiska brytningar. Ljus och former spelar små spratt och man blir påmind om glaset som en skör hinna mellan inne och ute. Glaset sitter i ett spröjsverk av järn och dagsljuset absorberas av tegelmurarna på gårdsfasaden utanför.

Äldre byggnader är sinnliga, de väcker vår varseblivning och vår närvaro för en stund. Det är därför de är så omtyckta, även om de inte alltid är perfekta. I kontoret hör vi när folk pratar nere på gatan. Kylan drar in genom de tunna glasen och när solen ligger på måste vi öppna fönstren för att skapa tvärdrag, samtidigt som gardinerna fladdrar i vinden. När det regnar måste vi skynda oss att stänga fönstren.

I ”junkspace” (se tidigare inlägg Desorientering) slipper man sinnliga retningar. Fönsterglas till exempel är numer ’planglas’ och reglerar solens värmeinstrålning såväl som dagsljusstyrka, så att vi inte bländas. Med tre-glas är vi hermetiskt innesluta och slipper störande ljud. Komforten är så optimerad att vi inte vet var vi är eller vilken tid på dygnet det är. Det är som att tekniska framsteg driver oss bort från det sinnliga.

Går det att skapa sinnlig arkitektur med moderna medel? Går det att göra motstånd utan att vara bakåtsträvare? Redan på 1960-talet experimenterar Sigurd Lewerentz med planglasets egenskaper. På St Petri kyrka i Klippan monterar han dubbelglaskassetter utan karm direkt på ytterväggens utsida. I SVT:s dokumentär ger Bernt Nyberg i samtal med Lewerentz uttryck för den förundran så många arkitekter och besökare har: ”…det är så oerhört stiligt det här med den exakta skivan mot det grova murverket.” Lewerentz lakoniska respons är att det är så lätt att skada fönstren och att det är dyrt med härdat glas. ”Näe, inte är det något att ta efter det här inte.” Och vidare: ”Nä, det är jobbigt med fönster över huvud taget”. Som fabrikör och utvecklare av glaspartier i 20 år visste han vad han talade om.

Lewerentz beskrev inte sin arkitektur annat än ur tekniska och praktiska hänseenden och han undervisade aldrig. Bernt Nybergs små samtal med Lewerentz är det närmaste vi kan komma. Olika aspekter har säkert drivit hans arbete i olika epoker genom hans långa bana, det sinnliga må ha varit en. Kanske den avskalade byggtekniken är ett svar på det, att låta materialen framträda och bejaka det hantverk som ändå fanns kvar i byggprocessen.

Inom arkitekturen det senaste seklet har sökandet efter det sinnliga varit en underström i en teknokratisk värld och kanske är det ett kvalitetsbegrepp som ersatt det sköna.

Roger Spetz, arkitekt på Gatun

Föregående
Föregående

Kvarteret PISA

Nästa
Nästa

Till minne av Herbert Scheiwiller